tisdag 12 mars 2013

Ha inte bråttom, stanna och se!

Att korrekturläsa sin egen text är svårt. Det är lätt att bli hemmablind. Så kan det också vara vid promenader i sin egen stad. Som om man bara avverkar en sträcka mellan två välbekanta punkter.
   Ibland spelar vädret spratt, vilket förhindrar att vi stannar upp eller tar oss tid att försöka se det välbekanta på ett annorlunda sätt. Andra gånger skyller vi enbart på bristande tid.
   Det finns mycket fint att se i Luleå. En av mina favoriter är Kulturens hus. Det är vackert i sin storslagna prakt, om än det bevisligen inte tillhör stadens mest välbyggda hus.
Ibland när jag tillåter mig att stanna upp och höjer blicken kan jag fångas av en stunds lyrisk stillhet. Så vackert kan det vara, även om jag sett det tusen gånger.
   Så vackert kan det också vara när minnen får leda tankarna. I januari 2007 var jag delaktig i ett arrangemang med poeterna Maria Küchen och Cecilia Hansson samt slagverkaren Eric Carlsson.
   Det var inne i Olga Bardh-rummet, tömt på tråkiga konferensmöbler och med utsikt mot Norra hamn. Kulturhuset var sprillans nytt. I denna kväll tycktes allt möjligt. Som när Maria Küchen satte sig på golvet och tände ett ljus. Stearinljusets låga sökte ljuset från en annars mörk Norra hamn. Hon gav tecken till Eric Carlsson och så varvades poesi med musik.
   Många av oss i publiken satt på golvet. På kuddar. Och det stora utanför var stort. Det som hände i rummet var också stort. Mixen – poesi och slagverk – var lysande. Liksom mixen av den storslagna scenen ute och den mindre inomhus.
   Vissa arrangemang har det där lilla extra. Det var en sådan kväll som kan beskrivas som oförglömlig. Och jag minns den, när jag ser siluetten av Kulturens hus.
   Jag är på väg dit; för vilken gång i ordningen? Jag ska läsa mikrofilm och hämta ett korrektur. Men den här gången tar jag mig tid. Höjer blicken. Ser husets mäktiga takflygel (jo, jag kallar det utskjutande taket så). Minns.
   Jo, det blåser och är kallt. Men jag är varm inombords. Tillfreds. Tänker på den där oförglömliga kvällen i januari 2007. Nu är jag redo att läsa korrektur. Tur att jag har stöd av andras ögon som hjälper mig att se min text.
   Ty det är lätt att hemmablind. Såväl i sin stad som i sin text.


Publicerad i NSD 12 mars 2013.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.