Särlingar på utdöende

Särlingen har under lång tid haft en stark ställning inom litteraturen. Gäller det fortfarande? Har inte den ökande kändifieringen och det förändrade medielandskapet satt särlingen på undantag?
   Begreppet Underground-litteratur är betydligt yngre än det litterära förhållningssätt det speglar. Under 1900-talet har vi kunnat bekanta oss med författare som Charles Bukowski, Allen Ginsberg, Jack Kerouac, Henri Michaux … Ja, listan kan bli lång av män och ämnet nödgar sannerligen genusperspektiv. Här kan också tilläggas att män är duktiga på att odla myten om särlingar (helst då manliga särlingar), vilket även jag nu gör mig skyldig till.  
   Ser vi historiskt – och med svenska ögon – så är nog Erik Johan Stagnelius (1793–1823) särlingens särling. Han betraktades av sin samtid som en kuf. Asocial, missanpassad. I Till förruttnelsen skrev han ”förskjuten av världen, förskjuten av Gud”. Efter Erik Johans bortgång tros pappan, tillika biskop, ha ändrat lydelsen till ”förskjuten av världen, men icke av Gud”.
   Bilden av en särling är sällan självpåtagen. Den skapas av oss som betraktar. Kort efter Stagnelius bortgång offentliggjordes en förteckning med folk som ville köpa första bandet av Stagnelius Samlade skrifter. På listan fanns 181 namn, varav 60 hemmahörande i Stockholm där också Stagnelius levde tiden före sin bortgång.
   ”Av vilken anledning skulle ingen av dessa ha kunnat stå i ett närmare vänskapsförhållande till skalden?” undrar Michael Economou i en artikel i Ariel nr 5–6/2003.
   Annars har vi alltid LOB, Lars-Olof Bengtsson (f 1958), sångare i Göteborgs första punkband, Göteborgs Sound. Han gjorde litterär debut med Excelsior och kom via sina utflykter i pornografi, våld och i det övrigt obscena att kallas ”litterär flåbuse”. LOB detroniserade det mesta: kön, poesi, medmänsklighet ... Om inte Excelsior var litteratur, så ställde LOB frågan: vad är litteratur? Numera lever han, enligt uppgift, ett tillbakadraget liv. Ja, så kan livet te sig för en föredetta punkikon och litterär rebell.
   Norrbotten är långtifrån en vit fläck när det gäller särlingar. Snarare tvärtom. Söker vi hardcore-särlingar finner vi, till exempel, tidspoeten Verner Boström (1896–1982). Ingen verkar ha sett honom skriva. Därmot har många sett honom cykla omkring då han försökte sälja sina dikthäften. Under åren 1965 till 1972 gav han ut 21 dikthäften. Alla dikter var på temat tid.
   Verners lillasyster, Helga Boström (1907–1979), var också en av litteraturens särlingar. I Provins nr 1/2012 har Niklas Åkerlund föredömligt tecknat hennes bakgrund. Större delen av hennes vuxna liv var hon tvångsvårdad på mentalsjukhus. Detta kommer självfallet till uttryck i hennes diktning. I likhet med brodern gav hon ut sina böcker i form av egenutgivning.
   Eller varför inte Artur Johansson, dramatiker från Malmberget, som balanserade på slak lina mellan egenodlat utanförskap i Sverige och framgång på scener utanför Sverige. Mer om honom i morgondagens NSD.
   Kalle Degerman (1868–1933) var en känd diktare och rimsmed i Luleå. Han ansågs ha huvudet på skaft och studerade till folkskollärare. Enligt luleåkännaren Birger Svensson kunde Kalle inte fullfölja sitt yrkesval ”av anledningar han ej rådde över.” En mild omskrivning för originalitet, utanförskap och fattigvård. Men han var ett uppskattat inslag i Luleås stadsbild, då han hade den egenheten att prata och svara på vers: ”Här är Kalle med sin skalle. Nu vill jag något dricka, serverat på en bricka …”
  Kalle skrev också Staden Luleå, en dikt med 18 verser till melodin I låga ryttartorpet. Kalle Degerman levde större delen av sitt liv på Kommunalhemmet (nuvarande Sundsgården), där han också avled.
   Till särlingskvoten kan möjligen också författarpseudonymen Zeboat X (Roger Jönsson) räknas. Året var 1995 och en enkelt tryckt bok med titeln Fightern från Fittbergsliden kom att göra visst avtryck i genren underklassroman. Exemplet är intressant eftersom romanjaget kan ha drag av särling även om författaren inte har det. Hur många udda diktjag rymmer inte poesin?
   Birger Vikström? Vad gäller leverne och livsbetingelser är han onekligen en särling. Också när det gäller stilistik. Men den gode Birger är alldeles för etablerad vad gäller utgivning för att riktigt räknas som särling.
   Egentligen är det svårt att fastställa kriterier för vem som ska räknas som särling i litteraturen. För egen del skulle jag vilja utgå från följande:
   1. Personen får inte vara utgiven på ett etablerat förlag. Idealet är egenutgivning.
   2. Boken ska – åtminstone under personens levnadstid – ha mötts med tystnad. Boken har fått få, om ens några, recensioner.
   3. Upphovsmannen är – bildligt och bokstavligen – så långt ifrån publicitet man kan tänka sig.
   4. Av skälen ovan har personen aldrig fått några stipendier eller utmärkelser. Det egna skrivandet har endast belastat utgiftskontot.
   Dessa liksom andra kriterier kan självfallet diskuteras, eftersom de får den ”evige rebellen” Bruno K. Öijer att likna vilken omhuldad teve-morgon-soffa-författare som helst.
Men när man på annat håll rangordnat och positionerat särlingarna, så tycks Norrbotten ha haft ett avspänt förhållande till sina. Därför är det heller inget konstigt med ett dylikt samtal:
   – Är det inte lite särling över henne?
   – Nej, hon är bara lite eljest.
  Särlingen kan göras osynlig, marginaliseras. Ibland finns spår av deras verk kvar; i ett antikvariat, i en låda på ett vindsförråd eller på en loppis. Upptäckterna väntar. Du, kära läsare, kan bli en upptäckare.

Publicerad i NSD 6 juli 2012